Fin bit

Jag sparade detta filmklipp när jag hade ca 2,2 i promille i kroppen här om dagen. Då tyckte jag att det skulle vara en perfekt hyllning till min kära vän Egge som trots att han var butikschef över Malmös mest kommersiella skivaffär vägrade skylta med annat än skäggrock i butiken och därmed lyckades hålla högre försäljningssiffror än någon annan butik inom "gruppen". De andra fattade inte att det inte finns någon som helst anledning för snorungarna idag att köa för att köpa Pussycat Dolls nya skiva för 189kr när den finns gratis i piratviken. Försök däremot att få de gamla skäggrockarna att lära sig om torrents. Eller de aldrig sinande bohemerna i Lund som bara måste ha Dylans 45 officiella album, helst på både vinyl och cd för att var accepterade...

När jag sparade klippet tyckte jag alltså att det skulle vara en perfekt grund för ett blogginlägg. Det tycker jag inte nu. Jag kan däremot inte förmå mig att undanhålla Neil Youngs vackra stämma och den (enligt mig) finaste biten inom skäggrocksgengren.


... i min värld är förresten Neil Young en sur och svår man. Jag vet inte var jag fått det ifrån, men den bilden är hur som helst reviderad nu. Jag ska inte säga allt för mycket om att bo i en skithåla, men den dagen Egge flyttar från grötkäftarna till Sthlm lovar jag flytta tillbaka.