Bitter?

No, I just like to complain!

Visst, baksmällor är självförvållade men dagar när man råkar vara lite trött och huvudet pulserar har en tendens att bära det vidrigaste saker i sitt sköte. Idag har jag haft en skitdag, allt tack vare att jag gick till privatklubben igår med en kompis för att äta middag. God mat, 4-6 pint och 2 espresso martinis senare hade jag galna drömmar som förföljde mig. När jag kom hem på kvällen hade någon beslutat sig för att sopsortera på Engelskt vis utan för min port.


Naturligtvis fortsatte morgonen efter på det inslagna återvinningstemat. Mina batterier till tangentbordet var helt slut, så jag fick maka mig iväg till Sainsburys för att köpa nya. Väl i butiken undrade jag var närmsta batteriåtervinning fanns. Kvinnan tittade på mig precis som om jag bett henne visa brösten...

Tillbaka på kontoret frågade jag om jag "Recycle Batteries" betyder något obscent på Engelska. Svaret var enkelt: "Why would you want to recycle batteries, when they are finished they are finished - Bin them!"
Detta satte standarden för en dag då alla jobbiga saker beslutade sig för att dyka ner i inboxen. En av höjdpunkterna var PR kvinnan som kom på intervju. Efter att ha lyssnat på hennes sjukt provocerande skratt när hon presenterar sig (jag och Mickemigrän ligger i lä) så beslutade jag mig för att det finns någon som helst anledning för mig att vara med och intervjua denna människa, vi hade ju en sjukt bra tjej inne igår som uppfyllde alla krav vi ställde. Jag hittar en ursäkt att låta de andra få intervjun undanstökad medan jag gömmer mig i lurarna och försöker avgöra om Annies efterlängtade skiva är något att ha. Kanske inte helt rättvist att betygsätta landsmaninnan när jag är sur, men jag hävdar att det är precis så här spice girls skulle ha låtit idag om de hållit sams. Tacka vet jag MGMT, har lyssnat dom konstant på den nu i 4 månader och kan inte ledsna på dom. När detta var konstaterat tog jag av mig lurarna och fick höra "Perfect, I'll start tomorrow then" följt av det fruktansvärda skrattet igen...

Grädden på moset är att lägenheten inte verkar vilja sälja sig trots morsans och farsans excellenta stylinginsatser.

Jag summerar: allt jag har är en beef med Michael O'leary, vänner på avstånd, lägenhet som ingen annan vill ha. Dessutom bor jag i ett land som är en tickande kvicksilverbomb. Att sedan blåvitt förlorade mot ölgubbarna för första gången på 16 år kompletterar mitt liv just nu.